Det finns en svensk tv-serie som heter ”Vår tid är nu” från 2017 som inleds med att andra världskriget slutar 1945 och man får följa några karaktärer kring en fin restaurang mitt i Stockholm. Den rika familjen som äger och driver restaurangen, hovmästaren, köksmästaren, kockar, servitriser, kökspojkar och diskare. De senast nämnda med knappa löner och orimliga och ofta otrevliga arbetsvillkor. Det fanns en tydlig hierarki. Serien spänner över flera decennier och under 50-talet engagerar en av karaktärerna sig fackligt. ”Maggan”, en servitris, ung kvinna och ensamstående mor som ledsnar på hopplösa villkor som anställd och kommer i kontakt med någon som introducerar henne i det fackliga. Vilken revolution det blev för anställda att få rättigheter i sina anställningar och därmed tryggare inkomst och livssituation. Man kan tänka sig att det var så det såg ut när det skedde, när facket kom in i bilden.
Under kommande decennier i det verkliga livet har bägaren sakta fyllts mer och mer med de anställdas rättigheter fram till idag när jag nu anser att bägaren har runnit över.
Nu finns det liksom ingen hejd längre på vad man som anställd har rätt till. Arbetsgivaren verkar i dagens läge nästan bara ha skyldigheter – till den anställde. Jag skulle vilja återgå till en rimlig balans mellan arbetsgivarens rättigheter och den anställdes rättigheter – även balansen mellan både arbetsgivarens och den anställdes skyldigheter. Just skyldigheter verkar ha försvunnit helt från den anställdes roll i anställningen vilket blir helt galet fel.
Läser man i några av de största kollektivavtalen kring vanligt förekommande regler kring exempelvis hur lång tid innan någon måste meddela något eller hur lång tid vissa åtaganden eller avsäganden gäller så finns det exakt skrivna månader eller veckor. Men läser man vidare så kan den anställde dock när som helst (nästan) ångra sig och vilja bryta dessa tidsgränser – vilket ju försätter arbetsgivaren och/eller den som fått lovad tjänstgöring under en viss tid i den som ångrar sig ställe i en riktigt knepig och ohållbar situation.
Det står också så fint att den anställde är skyldig att kolla sina lönespecifikationer samt att se till att ta reda på arbetsgivarens principer och rutiner för löneutbetalning och vad som gäller vid intjänande av semester. Men när exempelvis en medarbetare blir beviljad tjänstledighet – med släpande avdrag – och sedan istället säger upp sig utan att återgå i arbete får en löneskuld att återbetala vid slutlöneberäkningen dras facket in till förhandling och dessa representanter gör enbart allt i sin värld att stryka skulden utan att ens ta reda på fakta.
Arbetsgivaren ska då plocka fram – och pedagogiskt paketera så att nästan en femåring kan förstå – alla lönespecifikationer, alla semesterberäkningar, förklara minsta lilla löneavdrag (som redan står benämnda på lönespecifikationerna som ex. sjuk, vab etc. och man inte behöver vara raketforskare för att kunna utläsa och förstå att det blir ett löneavdrag vid vab. Denna information ska nu ställas upp på olika sätt i excelfiler av arbetsgivaren efter varje nytt meningslöst och tidskrävande möte tills den fackliga representanten blir nöjd – vilket aldrig sker och arbetsgivaren behöver istället gå med på att stryka hela skulden för att arbetstiden att försöka få representanten nöjd nu gått långt över skulden i värde. Det är så de jobbar enligt min egna erfarenhet och enligt många andras erfarenheter som har diskuterat dessa med mig. Den enda uppgiften från fackens sida verkar vara att på ett oärligt och fult sätt göra sig omöjliga tills arbetsgivaren inte kan lägga mer tid på det.
Vad är det för jäkla sätt?
Företag och verksamheter badar inte automatiskt i pengar och kan skänka till höger och vänster utan att blinka. Rätt ska väl vara rätt?
Fackens uppgift innan allt spårade var att som neutral part gå igenom sådana ärenden. Stämma av utifrån ett kunnigt perspektiv inom ämnet att den skuld som arbetsgivaren vill att den anställde ska betala tillbaka stämmer eller säkert i vissa fall inte stämmer, men rätt ska vara rätt och facket måste vara neutral part i detta.
Jag har andra egna erfarenheter samt flertalet historier från branschkollegor inom flera olika branscher som vittnar om samma fulspel från egna erfarenheter. Det känns som att arbetsgivare idag har så mycket skyldigheter att det inte ens är lönt att anställa – bättre arbeta med konsulter.
Min erfarenhet är att om du som anställd känner dig lite ledsen över en situation som du själv orsakat kan du ringa till facket och snyfta lite så kommer de hitta på ett kryphål på ett eller annat sätt – eller genom tidsslöseri – som låter den anställde gå helt fri från sina åtaganden, löften, skulder eller andra för den anställde upplevda tråkigheter. Arbetsgivaren kan även bli skyldig att ersätta den anställde lite extra för den lilla stackarens upplevda tråkighet som givetvis orsakat den anställde stor psykisk skada, kränkthet eller stress och ångest. Herregud!
Fattar man inte att man som anställd svartmålar sig själv i hela branschen?
Det är dags nu. Dags att arbetsgivaren återfår rättigheter och att anställda återfår skyldigheter. Det är framförallt dags att de fackliga organisationer som agerar enligt de erfarenheter jag beskriver tänker om – totalt!
Finns inget förtroende från min sida.
Om jag själv hamnade i en situation i min anställning som jag upplevde som oklar och jag kände att jag ville vända mig till facket för hjälp att reda ut skulle jag absolut inte vilja att arbetsgivaren skulle få backa trots att de inte gjort något fel. Jag skulle vilja få en korrekt förklaring – antingen att jag har rätt eller att jag har fel. Då får jag ta mitt ansvar i situationen helt enkelt.
Ska jag bli vår tids Maggan som kämpar för detta?
Det kan jag absolut ta på mig.
Vår tid är nu!